Asta, byns stora hjältinna

En liten solskenshistoria!

Det hela börjar på söndagsmorgonen. Jag sitter i köket, intar sen frukost och pratar i telefon. Tittar ut genom köksfönstret och ser något som rör sig bortanför hagarna ute på kalhygget. Tänker först att det är en trana eller en människa som skymtar där ute. Sedan ser jag att det är något svart och vitt. Det är en ko (eller kalv)! Något av djuren i hagen här intill måste ha kommit utanför stängslet, vilket inte är helt ovanligt. Avslutar snabbt samtalet och ringer till djurägaren som bor några kilometer bort. Går ut och räknar djuren, det ska vara 19 st, ser bara 13…

En motorcyklist kör förbi när jag står och räknar, efter en kort stund kommer han tillbaka. ”Are you looking for a calf?” frågar han på lite bruten engelska. Och det gör jag ju. Får reda på att någon kilometer bort stod det en svartvit kalv på vägen, han erbjuder mig skjuts men jag avböjer. Såg ju bara 13 djur i hagen, kanske finns det fler ute på vift. …och tänk om han rövar bort mig ;)

Kommer fram till ett område med hagar där jag misstänker att hon kan vara och när jag kommer runt ett skogsparti står hon där. Men hon är skygg, går undan när jag försöker locka på henne och in i den täta granplanteringen mellan vägen och hagarna. Kan inget göra utan springer hem igen för att räkna djuren i hagen en gång till. Eftersom hon var ensam är det kanske bara hon som gått ut.

Det är 18 djur i hagen och tydligen har de blivit strämda under natten, förmodligen har det varit vildsvin framme. De hade knäckt två stolpar, ett gäng hade tagit sig ut och uppenbarligen hade man missat en av kalvarna när de fångades in.

Ägarnen, Stefan, var sedan ute och försökte locka fram henne, utan resultat. Han såg varken henne eller några spår. Hon höll sig undan inne i den täta skogen. I ett försök att locka fram henne flyttar vi alla djuren till hagen på andra sidan vägen i hopp om att hon ska höra dem.

Sent på kvällen kommer Stefan och hans pappa förbi. Jag har just varit ute och spårat med Asta. Han undrar (med glimten i ögat) vad de där vitingarna egentligen duger till? :)
– Kan de spåra?
– Javisst!
– Kan de spåra en ko?
– Nja, det har hon ingen erfarenhet av, dessutom har hon koskräck…

Beslutar oss för att göra ett försök. Jag tar med mig ett par nystekta köttbullar i fickan. Tar bilen en bit bort och får instruktioner av Stefan om var de sett spår. Jag upplyser om att hon med all säkerhet kommer att söka deras spår och inte kalvens, men att hon kanske kommer att markera kalvens närvaro om vi kommer nära.

Hon suger direkt tag i ett spår, jobbar fort och intensivt. Stefan som går bakom oss blir imponerad över hennes fart och säkerhet, påpekar att ”Där gick ju farsan!” Det är sankt och vi tar oss över flera diken, hon jobbar intensivt i den täta planteringen. Jag stoppar henne vid ett tillfälle och tar tillbaka henne, inte för att hon tappat spåret men det är en djupt dike i kanten och sedan äng och där ute är hon inte just nu. Asta tar ett nytt spår, nu stannar hon upp och nosar noga i marken vid ett par tillfällen. Vad känner hon?

Så stannar hon tvärt och stirrar rakt fram. Jag går fam och tittar. Framför oss, nere i en slänt liggar det något svartvitt, jag fattar att det är kalven men blir orolig att den är skadad eller död. Vänder mig om till Stefan och försöker viska att den ligger här. Just då kommer den på fötter och Stefan kan gå efter den. Asta blev rädd när den reste sig och vi tar oss bort och ut ur skogen. Hon är lite påverkad men klipper snabbt en köttbulle.

Efter riklig belöning hemma ringer jag Stefan för att höra hur det gick sedan och blir varm i hjärtat av att höra hans svar.
– Jag går bakom henne och vi har 150 meter till de andra korna, jag ser dem nu. Ja, jag är så glad att jag nästan gråter! Nej, nu kommer vi till ett stenröse, måste ropa lite på henne. Ringer tillbaka!

Även om Asta blev rädd i skogen känns det ändå skönt att vi kunde hjälpa till. Jag trodde nog inte att det skulle gå. Men det gjorde det och det tog oss ca 15-20 minuter. Stefan och hans pappa hade letat i timmar och nästan gett upp hoppet om att få in henne i hagen den kvällen.

Ikväll ska vi provar att spåra igen, ett riktigt enkelt spår med en dunder-mega-belöning i slutet :) Håll tummarna för att det går bra!

Kovallare och vinapportör

Tänk vilken liten rackans härlig krabbat han är, min lilla Robbelobb. Idag på förmiddagen passade han på att valla en av korna här utanför. Asta tycker att de är läskiga och det har hon alltid tyckt. Men de går 5 meter från tomten så hon har vant sig vid att ha dem nära. Och tomten är ju dessutom hennes, så där är hon trygg. I och med Robins ankomst har hon i hans sällskap tuffat till sig och kan nu skälla ut dem rejält (om hon är på det humöret). Robin skäller han också, om hon är med. Är han själv springer han gärna in i hagen och letar efter lite godsaker :P

Idag var det alltså dags att prova på att valla en av kossorna. Ja, det är helt tydligt att han har en viss talang :) Korna är väldigt trygga och lugna – verkar vana vid det mesta.

Hundarna har varit en del i hundgården också, vår provisoriska. Den har laddats ordentligt i ett par dagar med godisregn, måltider har serverats och vi har suttit där inne och fikat. Nu går de tom och lägger sig inne i hundgården trots att dörren står öppen och de har drygt 3000 kvm gräsmatta att tillgå.

Smyger ut och kollar till dem – ser ut att ha det skönt :)

Och han har många strängar på sin lilla lyra, Robin. Hörde plötsligt ett litet klingande ljud. Jag var raskt uppe på fötter och forsade som en galning ner för trappan. Då kommer han stolt som en tupp apporterandes ett vinglas. Jösses, bara han inte släpper det eller biter hårt så att foten skulle går i kras. Inte för glasets skull utan för Robins… Nej då! Lugnt och fint släpper han det i mina händer och blir överlycklig över min glädje. Delad glädje är dubbel glädje!

Hastighetsrekord!?

Igår hade hundarna tagit det lugnt, i stort sett hela dagen, hemma hos min mamma. Robin fick hänga med ut på en tur i lilla staden innan vi åkte hem. Vi var på besök i djuraffär och strosade sedan runt utanför ICA en stund.

När jag kom hem blev Robin tokbusig och sprang runt som ett skollat troll, upp och ner i sofforna, runt, runt. Han har blivit ett riktigt litet yrväder :D Tog hundarna på en promenad och sedan ut på ängarna här utanför. Attans vad det gick undan. Jag tror absolut att Robin satte hastighetsrekort (för honom alltså). Han sprang för allt vad tygen höll och Asta fick verkligen lägga på ett kol för att hålla undan. När de rusat av sig var de alldeles blöta av regnvattnen från gräset och gula av maskrosdamm! Mina älskade tokhundar :)

Crazy dogs på Vishult

Oj, det har inte blivit så mycket skrivet här på bloggen på ett tag. Det har varit fullt upp med annat. Förra helgen var vi ju på Vishult och hade det riktigt härligt med bland annat roliga skogspromenader. Låter bilderna tala för sig själva :)

Första skotten

Idag hängde Robin och jag med Eva och Lisbeth på jaktträning :) Vi inledde med att Robin fick höra skott. Jag har varit och är fortfarande lite nervös för detta med skott. Eftersom jag redan har en skottberörd hund, och inte vill ha en till, så kommer jag att försöka träna på detta så mycket jag kan (ska få tillgång till en startpistol!!!).

Vill tillägga följande!
Jag ska främst ha startpistolen för att försöka träna Asta. För henne har det funkat att hon sett mig smälla ballonger, så jag ska prova med att hon se mig skjuta med startpistol. När det gäller Robin kommer jag att fortsätta med att vara ”klumpig” i köket men också att han någon gång faktiskt får höra skott (under kontrollerade former). Vi bor på landet och det händer titt som tätt att någon är ute och tränar inför jaktsäsongen eller jagar (vildsvinssäsongen verkar pågå året om).

Som jag tänker i dagsläget skulle jag kunna avstå skott den dag det blir dags för MH, även med en skottfast hund. Som jag ser det så spelar det egentligen ingen större roll vad MHt visar på skotten, så varför chansa!!! Efter regeländringen för deltagande på MT så vet jag många andra som också resonerar så. Hundarna är i regel unga när man gör MH och mycket kan hända… Istället kan man satsa på förbereda hunden inför MT.

Tillbaka till dagens övning. Lisbeth hade startpistol med sig, en supersöt rosa liten sak (www.hundsystrarna.se). När man ser den känns det nästan skrattretande att man måste ha licens! Vi gick bort och ställde oss ca 100 m från skytten. Slängde ut ett gäng korvbitar i ett godissök. När Robin hade börjat leta och hittat någon bit signalerade jag till Lisbeth för skott. Inte en reaktion. Inte ens ett ryck i örat, ingenting – bara ett ivrigt sökande efter korvbitarna som försvunnit ner i riset och mossan. Tittade upp en gång mellan skotten för att kolla läget, sedan ner och leta igen. Jag stod helt passiv vid sidan om. Inget beröm, ingenting men attans vad skönt det kändes!

När de andra tränade låg Robin i bilen, skötte sig jättebra. Hade lite ljud för sig vid något tillfälle annars låg han helt tyst och kikade under bagageluckan efter de andra hundarna som jobbade.

Under tiden vi var ute och tränade var husse ute på en riktig långpromenad med Asta, så hon är också nöjd. Efter att ha varit ute och skällt lite på hästarna ligger de nu och sover – riktigt, riktigt tungt :)

Visst är den söt – den lilla rosa :)

Finns eller fanns att köpa hos Hundsystrarna. Så inte bara att den syns bra, man bidrar dessutom till bröstcanserforskningen.

Robin 4 månader och spårträning

Det firades i söndags 2/5 i strålande solsken – vilken dag!

Fram emot kvällen kom Lotta och Moltas ut och vi lade var sitt spår. Tänkte först lägga ett lätt spår till Asta eftersom vi  inte varit ute sedan i höstas. När jag kom ut i skogen blev det ändå ett ganska svårt spår – terrängen fick liksom bestämma :) Det blev flera övergångar när det gäller underlag. Från en torr och relativt steril tallskog ut i en myr som var ganska blöt och risigt som f-n på vissa ställen så både Asta och jag fastnade. Längs med en stig (fast inte på stigen), över stigen, upp på en knastertorr kulle, stenar, spetsiga vinklar, över en körväg, skog med mycket mossa, över en nydikat dike och där, där var sedan spårslutet och belöningen. Asta skulle sin vara trogen spåra tillbaka till vägen (tar alltid mitt spår ut – brukar låta henne frispåra). Men eftersom Lotta och Moltas också var ute i skogen fick jag koppla henne och hej vad det gick i det korta kopplet ;)

Hade lagt två pinnar i spåret och hon fixade båda, den andra riktigt bra! Det är inte så att jag inte ser när hon hittar dem men hon har fortfarande en tendens att spåra vidare med apporten i munnen. Ska vi nu köra annat spår vill jag ha bättre markeringar – helst liggmarkeringar… Men vi får se.

SBK utställning – BIM

Ja, den 1 maj var vi då i Smålandsstenar och ställde ut, det blev bara Asta eftersom Robin var en hel dag för ung :) Han fick vara med och socialisera istället. Skötte det bra även om allt runt omkring var väldigt roligt. Hälsa på andra hundar, hålla lite koll på matte och Asta, kolla in folk. Han tar det hela med ro men fjäskade allt vad han kan för de stora hundarna. Asta betedde sig återigen mystiskt och ville först inte vara på området. Sedan när vi varit där en stund, slagit oss till ro och hälsat på lite folk – ja, då var det ju hur kul som helst!

Lite gråmulet väder och småregn, frös så jag skadade innan det var vår tur att entra ringen. 4 hanar och 6 tikar kom till start och vi var sist ut. Asta skötte sig med den äran, fick ck och blev BIM, slagna av Eski och Maria. Fick fin kritik och vi gladde oss extra över att ha fått omdömet ”Kraftfull tik” nu när Asta äntligen lagt på sig mer massa. Måste säga att foderbytet verkligen har gjort susen!

Sedan började det hällregna och vi flydde fältet.

BIR Eski och Maria, BIM Asta och jag. Tack Lasse för bilden :)