Det var sannerligen inte igår…

Robin poserar i snöskrud

Man skulle kunna tro att bloggen gått i graven – och visst skulle man kunna påstå det. Men då har den just återuppstått… Egentligen är det urtrist att jag inte hunnit med att skriva här som jag skulle vilja. Det har varit nyttigt och roligt att läsa om vad vi haft för oss under årens lopp. Men, men – nu är det som det är…

Trädgårdsvakt

Det har hänt mycket under 2012, speciellt för Robins del. Året började med ett 1:a pris i lydnadsklass 1, under vårkanten blev vi på första försöket uppflyttade till lägre klass i brukset. Vi fortsatte med en rad starter i lydnadsklass 2 och om det inte hade varit för en trött och seg matte eller en löptik som deltog på en tävling hade han tagit det där 1:a priset i 2:an mycket tidigare, men nu smällde vi till på Vit Herdehundklubbs KM vars lydnadsdel i år var förlagd till Kamlar BKs officiella lydnadstävling.

Vi har också hunnit med att starta i lägre klass spår, men tyvärr missade vi spåret. Målet var att bli godkända, eftersom vi inte hade all moment klara. Vit herdehund behöver hundar som går i bruksklass på utställning :) Jag får helt ta på mig missen eftersom jag tror att jag påverkade Robin under spåret. Det hade varit tävlingar dagen innan på samma mark och det var ett ställe som han började irra runt och jag höll inte huvudet (i värmen) riktigt kallt… En av domaren var i alla fall väldigt förtjust i det han såg vid förberedelserna innan starten och påsläppet så han blev lite bedrövad när vi kom, korta på pinnar. Vi hade fått 10-10 på påsläppet, fast det hade vi ju ingen nytta av mer än att man blev taggad inför kommande tävlingar.

Vi har hunnit med MT och godkänd exteriörbeskrivning vilken från och med i år innebär att Robin får titeln KORAD. I och med det godkända MTt blev han samtidigt Svensk utställningschampion, SE UCH. En resa till Åland resulterade i ett finsk cert och senare fick han ett cert även i Norge. Så om inte finska kennelklubben gjort en totalomvändning så är han även FI UCH och NO UCH. Vi får se vad som händer…

Nu i höst har jag dammat av Asta på lydnadsplanen. Trots bedrövliga förberedelser med utebliven träning, skott och annat elände höll hon ihop så bra att hon med råge fixade ett 1:a pris i 2:an. Hon har en lite annan inställning till träning, så nu ska vi gå på 3:an så får vi se vad som händer.

Vinterväder och mina crazy vänner

Bästa vännerna, Asta och Robin

Bus kanske…

Tjoho, nu kör vi :)

Crazy faces!

Attack…

På spaning!

Robin

Asta

Robin i vinterskrud

…smyger…

…på…

…Asta – got you!

Matte detta var helt ju helt underbart, vilken dag – jag vill inte gå in!!! Bilden tagen genom köksfönstret och Robin vill som vanligt vara kvar ute i trädgården :)

Efter att ha varit toktrist i en hel vecka. Först på SBK konferens, sedan ont i hals och öron så vaknade plötsligt matte till liv… Först en promenad, hela familjen, ungefär 2 – 2,5 timmar. Sedan lite käk och vila. Sedan får hon för sig att vi ska ut igen. Härligt, ja tokhärligt helt enkelt. Sedan skrotade vi runt i trädgården några timmar innan det var dags att gå in. Robin fick ett litet träningspass och så är ”linhållaren” på kickbiken på plats… Nu ska det bara lite luft i däcken också :)

Tjuvträning på uppfarten

Asta är halt och anmäld till tävling på lördag. Det var evigheter sedan hon startade i tvåan men hon kan fortfarande alla momenten, riktigt bra till och med. Tjuvtränade lite på uppfarten utanför huset ikväll, i mörkret så rutan var kanske inte så lätt att se. Peppar henne till max och öser belöningar över henne – inte så långsiktigt men det kanske kan räcka för att prestera på lördag. Hon är ingen hund man ”traggar” med, då ledsnar hon.

Fritt följ: Helt ok i alla fall det korta som jag körde nu. Fast hon var faktiskt lite långt fram.

Läggande u gång: Bra, riktigt bra :)

Inkallning: Sitter i ryggmärgen även den och nu ska hon ju inte heller stanna…

Fjärr: Hihihi, hon blir så glad. Fina skiften och hon provade inte med stå (bra det). Ska man vara petig så vill jag helst ha bort ett litet extra stopp som hon ibland gör, det är jättelitet men jag vill helst att hon gör allt i en och samma rörelse.

Rutan: Nja, den var lite svår att se i mörkret, stannade på gränsen till för tidigt första skicket men backa är ju en av favoriterna så… Andra skicket var bättre (då hade hon ju koll på var rutan stod) fast hon sprang och småhoppade ut…

Apportering: Hade träapporten i bilen så jag tog metallen – så gott att kunna skriva att det gick bra, nästan helt magiskt. Satte sig lite snett vid avlämnandet. Det som speedar upp henne är att köra apportering men hjälp av en annan person som håller henne och apporten och på mitt kommando (när hon tittar på apporten) släpper henne. Kör alltså bara tillbakagången. Då blir det oftast bra tempo hela vägen in, inget tugg, fin ingång :)

Platsliggning tränade jag inte, det är ruggigt kallt ute. Ska köra det i veckan. Och just det, hoppade det gjorde vi inte heller.

Jag har sagt till någon att om inte Asta klarar uppflyttning nu ska jag aldrig mer tävla henne i lydnad… Nu har vi haft riktigt dåliga förberedelser, så det tar jag tillbaka. Momenten verkar finnas där, frågan är hur det är med uthålligheten. Jaja, vi får se hur det blir och om tassen håller. Robin finns som ett alternativ, om det är ok att byta. Han behöver ifs gnuggas lite mer i rutan och framför allt med apporteringen (ingångar och avlämningar)…

Trädgårdshundar i snöskrud

Hello World! Robin kollar in omgivningarna.

Robin – Prince of Snow

Snödrottningen

Asta spejar från kullen

Hundaktiviteter på 50-årsfest

Förra helgen var vi på 50-årsfirande. Axels syster fyllde 50 och vi var uppe och grattade. Eftersom Eva har två jaktlabbar och ägnar mycket av fritiden till hundträning hade Magnus och Marie förberett för lite olika hundaktiviteter. Vi skulle spela 21 med hjälp av hundarna och blev indelade i fyra lag, en hundförare i varje lag. Vi hade tillgång till sammanlagt åtta hundar: tre jaktlabbar, tre goldenkillar och två vita herdehundar, men en goldenkille avstod helt.

Tjugo dummisar, var och en med ett spelkort fasttejpat på sig, lades ut (och hängdes upp i träd) på ett område i skogen. Sedan skulle en hund i taget skickas att hämta dummisar och laget skulle försöka få 21 eller i alla fall inte bli tjocka. Laget bestämmer själva när man stannar. Vi var ju på retrivarnars ”hemmaplan” men mina vita har varit med på en del jaktträning, så dom jobbade på dom också – och hämtade dummie efter dummie. Jätteroligt!

Dagen efter var jag och Marie ute och la ett fält med dummisar. Först förde hon med Grabben och sedan tog jag ut Robin. 11 dummisar var utlagda. Fyra på nära håll, fyra på ”mellanavstånd” och tre längre ut. Robin jobbar jättefint, jag lät honom ifs inte hämta alla utan nöjde mig med åtta. Det märks direkt när han hittat en, då kommer han in som ett skott. Jag tror att det är bra träning inför uppletandet (och lite mer lättsamt eftersom detta gör vi bara på skoj). Han blir uthållig och lär sig täcka nya ytor.

Jag ska försöka komplettera med lite bilder och ev en liten filmsnutt :)

Mörkerspår och långa män

I helgen som gick hade vi eller rättare sagt Axel besök av pokergänget, gamla lagkompisar från ÖVK, vilket innebär att huset fylls upp av män runt 2 metersstrecket ;) Plötsligt verkar vårt stora hus väldigt litet… Asta tycker att det är underbart att få ha så många att rå om och Robin hänger på. Vet inte hur många som blev ompysslade på morgonen denna gången. Katterna tog det hela med ro. Keba låg på hundburen och sov i uppståndelsen när alla anlände. Mira använde Lasses axel som språngbräda för att ta sig upp på ekskåpet i köket. Senare under kvällen kröp de båda två upp och somnade i Olas knä.

Sommarhundar – man längtar redan…

På söndagen åkte jag ut och la två spår. Till Asta – varierad terräng på ca 1 000 meter, 5 apporter + slutapport. Och ett till Robin över en myr ca 600 meter, 3 apporter + slutapport.

Astas spår började på ”odlingarna” (åkermark) i ca 150 meter, vinkel vänster, över en bäck och sedan in i skogen. Först gallrad skog med ganska mycket ”bös” på marken, sedan över två bäckar och ut på en myr. Här var det riktigt blött och när jag gick spåret fick jag vända eftersom jag sögs fast i marken. Men det blir bra tänkte jag – blir lite återgång i spåret det… Efter det fortsatte jag upp i skogen, lite torrare underlag och la slutapporten så småningom på en kulle.

Japp, och så skulle jag ta mig ut. Vinklade direkt till vänster ut mot vägen eller en stig som så småningom kommer ut på vägen… Trodde jag!!! Gick efter en stund på ett dike som jag inte kände igen. Följde det en bit och tänkte att jag skulle känna igen mig, men inte… Fortsatte en bit till och fick så småningom syn på en snitsel. Hahaha, tänkte jag – det där måste vara en snitsel som jag glömt kvar sedan tidigare, för det var absolut min snitsel. Ja, just det… Och där ligger en slutapport – WHAT!!! Jag har gått i en cirkel. Jag trodde alltså att jag visste precis var jag var och hade bara stegat iväg. Nu fick jag tänka efter och så hittade jag stigen, den var inte så långt borta.

Hem och gräva i trädgården och vänta på att Axel skulle komma tillbaka efter sin cykelrunda. Men oj vad tiden gick snabbt och vad fort det blev mörkt. Tog först Robin på hans spår. Han är fortfarande ganska mycket nybörjare och jag vill ha koll på hur han spårar och hur han markerar apporterna. Gick bra – har riktigt bra sug i linan när han är på spåret och spårar riktigt noga, mest i spårkärnan. Har börjar lära mig känna när han har spåret och inte. Har bra sug oavsett men när han är riktigt säker blir han blytung i linan. Han slarvade lite med apporterna och ville spåra vidare med dem i munnen. Har tar dem dock i munnen direkt. Hade lagt en tunnare, mörkare apport först och den markerade han jättefint :) När jag tänker efter så markerade han dem nog slarvigare allt eftersom han spårade.

När jag kom hem och skulle ta ut Asta hade det hunnit bli becksvart. Har spårat med henne i mörker tidigare, fast då utan pannlampa. Pannlampa på, mobiltelefon i fickan för säkerhets skull (hade ju svårt att hitta tillbaka när det var ljust). Släppte på henne ute på ängen. Fint upptag men sedan fick hon annat i näsan. Det brukar vara mycket vilt just här och det var förmodligen rådjur som rört sig i området alldeles nyligen. Missade apporten som låg här. Fick lite hjälp med att komma på spåret in i skogen, gick sedan fantastiskt bra. Hon slarvade också lite med apporterna, men det blev bättre allt eftersom. Fixade återgången i spåret perfekt och vi fick alla pinnar med oss hem förutom den hon missat i början. Men sedan… Oj, vilket håll hade jag nu tagit ut egentligen. Allt ser ju så annorlunda ut i mörkret. Referensramarna blir helt annorlunda i pannlampans sken. Asta tog direkt tag i ett spår men jag var osäker på om det var rätt eftersom jag gått och snurrat där tidigare.

Bäst att slå Axel en signal och be honom köra längs vägen och tuta! Jo, då han skulle komma. Under tiden hade jag gått tillbaka och vill att Asta skulle ta bakspår tillbaka, men det ville inte hon. Hon var fast besluten om var spåret gick… Ska jag lita på henne eller inte. Inte så kul att snurra runt i skogen, i mörkret en söndagskväll. Hade bestämt mig för att stå stilla tills jag hörde tutandet men så kollade jag in mobilen, den har ju gps. Tog fram satellitbild och följde med Asta en bit för att se hur jag rörde mig och visst, hon hade ju stenkoll. Vi rörde oss mot stigen – mattes super-spårar-tjej!!! Hon är helt suverän. Kom ut på stigen precis där jag kommit ut tidigare. Och Axel, han kom först när vi var ute på vägen…

Vad kan man lära av detta, Robin…

1. Dela upp spåret, ”slut” efter varje apport
2. Han kan :)

Vad kan man lära av detta, Asta…

1. Snitsla vägen ut
2. Lita på henne
3. Spåra mer i mörker – en hisnande upplevelse – men ta andra pannlampan för att undvika ”elavbrott” :)

Nu är vi på gång igen

Grattis Robin och hela Michael Jackson-kullen som fyller 20 månader i morgon ;)

Ojojoj, nu var det väldigt länge sedan det blev något skrivet här. Det har varit fullt upp, semester och sedan fullt upp igen. På hundfronten är allt bra. Däremot är det dåliga nyheter på kattfronten. Tatz har diagnostiserats med en elakartad tumör på överläppen… I morgon säger vi hej då till honom en sista gång. Usch, vad det känns jobbigt. Även om jag vet att det är för hans bästa. Han är pigg, äter bra, är ute – men knölen börjar se riktigt elak ut.

I sommar har vi tränat lite, ställt ut lite och försökt lata oss en del. Robin har kommit på att det är helt ljuvligt att vara ute och simma. Har köpt en ”kastarm” så nu kan jag dra iväg tennisbollarna långt.

När det gäller Robin har vi tränat dels på ettans moment, en del av tvåans och brukset. Har lagt några spår och det börjar arta sig. En liten träningsfilm med lydnadsmoment :)

Han är lite het i början, men allt är filmat i en tagning. Jag har bara klippt bort lite lek mellan momenten. Både han och jag tycker att det är så kul…

På utställningsfronten har det gått bra, man blir lätt lite bortskämd och tycker att bara ett ”excellent” eller ett ”very good” inte är så bra – men det är det ju. Snacka om att bli fartblind!!! Han är ju heller inte färdigvuxen på långa vägar. I juli ställde vi ut i Tvååker och blev BIR båda dagarna. Då fick vi även rasens första CACIB (i Sverige) även om vi fått det i efterhand (på SKKs hunddata). Rosett blev det ingen eftersom jag inte trodde att jag fick ta emot det…

Robin i gruppfinalen på fredagen. Foto: Elisabeth/Eric

Robin med rosetter från Tvååker, 15-16/7 2011. 2 x BIR, 2 x cert, 1 CACIB.

Den 13 augusti var det Rasspecial i Askersund, då hade jag faktiskt anmält även Asta. Först var tanken att Axel skulle ställa henne, men efter att ha tränat lite här hemma så avtackade han sig uppdraget. ”Det var så mycket att hålla reda på..”

Robin blev ensam i unghundsklassen, men fick excellent och ck. Blev oplacerad i bästa hanklass men fick reserv-certet. Och blev uttagen både i ”Bästa rörelser” och ”Bästa huvud & uttryck”!!!

När det gällde Asta så var jag inte säker på vad hon skulle tycka om att vara med. Men hon ääälskade det!!! Hon visade sig så jäkla bra. Hade ett underbart flyt på rörelserna och det var en fröjd att ha henne i linan. Hon slog till med excellent, ck och vann tikarnas championklass. Det var därmed först gången hon slog Bianca, Robins mamma. En milstolpe har passerats ;) I bästa tikklass blev hon sedan 2:a – helt fantastiskt! Hon blev också uttagen i ”Bästa rörelser”. Eftersom det är svårt att klona sig så där med en gång, så fick Axel in och göra sitt i ringen trots allt.

Robin var med i uppfödargrupp och i parklass tillsammans med sin kullsyster Billie Jean (han var mao flitig i ringen). I parklassen kom Robin och Jeanie 3:a, en placering bättre än förra året :)

Robin unghundsklass, excellent, 1:a ukk, ck, R-cert. Foto: Jappen

Asta championklass, excellent, 1:a chkk, ck, 2:a btkl. Robins mamma Bianca 2:a chkk, ck, 4:a btkl. 3:a btkl kom Robin syster Billie Jean och tog certet. Foto: Jappen

3:a parklass Barvestad’s Billie Jean och Barvestad’s Rockin Robin. Foto: Jappen

I helgen åker åker Robin och jag till Öland, på lördag är det Vit herdehundklubbs KM och på söndag ska jag göra aspiranttjänstgöring som ringsekreterare på Böda.

Träningstävling och lite av varje

Ujuj, längesedan det var uppdatering här. Men det är som det ska – mycket på agendan.

Har ställt ut Robin en hel del under maj månad, utställningarna i närområdet klumpade visst ihop sig till en och samma månad. I rask takt avverkade vi Smålandsstenar, Nybro x 2, Hässleholm och Växjö. Kammade hem fyra excellent och ett cert. Nu blir det lugnare på utställningsfronten för hans del, medan jag kommer att åka runt och för att bli klar som ringsekreterare.

Asta och jag tog tjuren vid hornen och tävlade lydnad (2:an) i slutet på maj. Hade kunnat gå hur bra som helt om inte om hade varit… Hon daskade i med riktigt bra poäng (utan att hon på långa vägar gick så bra som hon kan), men reste sig tyvärr på platsen (igen). Och platsen som var det vi tränat på – lite grann i alla fall. Är iofs inte jättebesviken eftersom hon blev ordentligt skrämd av skott ett par dagar innan tävlingen (samma plats) när vi var på agilitykurs.

Nu har operation platsliggning dragits igång!

Idag har Robin fått debutera på lydnadsplanen. Det var träningstävlingar på klubben och jag passade på att köra både lkl I och brukslydnad (appell) med honom. Intressant att se vad han gör, särskilt med tanke på att jag aldrig kört ett helt program med honom. Vi har mest tränat detaljer och delar av moment :)

Hoppade platsen, men sedan körde vi hela ettan. Misstänker att det var väldigt snäll bedömning men linförigheten såg visst väldigt bra ut :)

Plats: 0
Tandvisning: 10
Linföringhet: 9,5 (plogar lite)
Läggande: 10
Inkallning: 9 (sakta sättande)
Ställande: 0 (går efter) Ja, detta moment kan han inte så det var inte så konstigt. Stannar men går sedan efter mig.
Apportering: 5 (tappar apporten) Hihi – sötnos. Bättre att springa och hämta vettja ;)
Hopp: 6,5 (dk)
Helhet: 7

Bra start men orkar inte riktigt hålla ihop det – får träna helt enkelt :)

Provade även på brukslydnaden, men här samlade vi mest på nollor – inte för att han inte kan, men han tjuvade till sig flera. Men bättre det än att inte vilja!!! Sedan blev han också jättetrött i skallen och ville mest hämta en kon som stod uppställd på planen och nosa i gräset. Men fin linföringhet här också, bra inkallning och budföring (men tjuvade från figgen).

Budföringen var kul att se – attans vilken fart han hade både ut till figgen och till mig, bådar gott :)

Som belöning fick han busa med en schäferfröken – han är så go mot andra hundar att det är en fröjd att se.

Nu laddar vi inför morgondagen då vi äntligen ska prova på lite bevakning. Ett halvår senare än planerat, men ändå ;)

Backar upp för trappan

Plötsligt idag bjöd Asta på ett par steg backande uppför trappan till groventrén. Snabbt som ögat hämtade jag en klicker och klickade henne för hennes backande. Hon gjorde det riktigt snyggt. Hoppade med backbenen upp på nästa steg osv. Batteriet i kameran var inte laddat därför fick jag filma inomhus. Att byta trappa var inget i sig, men trappstegen är dels smalare och halare, sedan är trappan mer än dubbelt så lång…

Liten film på en glad tjej :)

Trädgårdshundar

Idag har det varit en helt underbar dag, alldeles för fin eftersom jag blivit förkyld och gör bäst i att stanna inomhus. Hundarna har i alla fall varit ute mest hela dagen. Märgben har stått för underhållningen. Asta har legat i hundgården och Robin har lullat runt i trädgården. Det är så skönt att se Astas lugn – hon behöver inte alls ha samma koll på saker och ting som förrut.

Fina lillkillen – som börjar se riktigt vuxen ut

Och fina Asta som blivit en riktig dam