Mörkerspår och långa män

I helgen som gick hade vi eller rättare sagt Axel besök av pokergänget, gamla lagkompisar från ÖVK, vilket innebär att huset fylls upp av män runt 2 metersstrecket ;) Plötsligt verkar vårt stora hus väldigt litet… Asta tycker att det är underbart att få ha så många att rå om och Robin hänger på. Vet inte hur många som blev ompysslade på morgonen denna gången. Katterna tog det hela med ro. Keba låg på hundburen och sov i uppståndelsen när alla anlände. Mira använde Lasses axel som språngbräda för att ta sig upp på ekskåpet i köket. Senare under kvällen kröp de båda två upp och somnade i Olas knä.

Sommarhundar – man längtar redan…

På söndagen åkte jag ut och la två spår. Till Asta – varierad terräng på ca 1 000 meter, 5 apporter + slutapport. Och ett till Robin över en myr ca 600 meter, 3 apporter + slutapport.

Astas spår började på ”odlingarna” (åkermark) i ca 150 meter, vinkel vänster, över en bäck och sedan in i skogen. Först gallrad skog med ganska mycket ”bös” på marken, sedan över två bäckar och ut på en myr. Här var det riktigt blött och när jag gick spåret fick jag vända eftersom jag sögs fast i marken. Men det blir bra tänkte jag – blir lite återgång i spåret det… Efter det fortsatte jag upp i skogen, lite torrare underlag och la slutapporten så småningom på en kulle.

Japp, och så skulle jag ta mig ut. Vinklade direkt till vänster ut mot vägen eller en stig som så småningom kommer ut på vägen… Trodde jag!!! Gick efter en stund på ett dike som jag inte kände igen. Följde det en bit och tänkte att jag skulle känna igen mig, men inte… Fortsatte en bit till och fick så småningom syn på en snitsel. Hahaha, tänkte jag – det där måste vara en snitsel som jag glömt kvar sedan tidigare, för det var absolut min snitsel. Ja, just det… Och där ligger en slutapport – WHAT!!! Jag har gått i en cirkel. Jag trodde alltså att jag visste precis var jag var och hade bara stegat iväg. Nu fick jag tänka efter och så hittade jag stigen, den var inte så långt borta.

Hem och gräva i trädgården och vänta på att Axel skulle komma tillbaka efter sin cykelrunda. Men oj vad tiden gick snabbt och vad fort det blev mörkt. Tog först Robin på hans spår. Han är fortfarande ganska mycket nybörjare och jag vill ha koll på hur han spårar och hur han markerar apporterna. Gick bra – har riktigt bra sug i linan när han är på spåret och spårar riktigt noga, mest i spårkärnan. Har börjar lära mig känna när han har spåret och inte. Har bra sug oavsett men när han är riktigt säker blir han blytung i linan. Han slarvade lite med apporterna och ville spåra vidare med dem i munnen. Har tar dem dock i munnen direkt. Hade lagt en tunnare, mörkare apport först och den markerade han jättefint :) När jag tänker efter så markerade han dem nog slarvigare allt eftersom han spårade.

När jag kom hem och skulle ta ut Asta hade det hunnit bli becksvart. Har spårat med henne i mörker tidigare, fast då utan pannlampa. Pannlampa på, mobiltelefon i fickan för säkerhets skull (hade ju svårt att hitta tillbaka när det var ljust). Släppte på henne ute på ängen. Fint upptag men sedan fick hon annat i näsan. Det brukar vara mycket vilt just här och det var förmodligen rådjur som rört sig i området alldeles nyligen. Missade apporten som låg här. Fick lite hjälp med att komma på spåret in i skogen, gick sedan fantastiskt bra. Hon slarvade också lite med apporterna, men det blev bättre allt eftersom. Fixade återgången i spåret perfekt och vi fick alla pinnar med oss hem förutom den hon missat i början. Men sedan… Oj, vilket håll hade jag nu tagit ut egentligen. Allt ser ju så annorlunda ut i mörkret. Referensramarna blir helt annorlunda i pannlampans sken. Asta tog direkt tag i ett spår men jag var osäker på om det var rätt eftersom jag gått och snurrat där tidigare.

Bäst att slå Axel en signal och be honom köra längs vägen och tuta! Jo, då han skulle komma. Under tiden hade jag gått tillbaka och vill att Asta skulle ta bakspår tillbaka, men det ville inte hon. Hon var fast besluten om var spåret gick… Ska jag lita på henne eller inte. Inte så kul att snurra runt i skogen, i mörkret en söndagskväll. Hade bestämt mig för att stå stilla tills jag hörde tutandet men så kollade jag in mobilen, den har ju gps. Tog fram satellitbild och följde med Asta en bit för att se hur jag rörde mig och visst, hon hade ju stenkoll. Vi rörde oss mot stigen – mattes super-spårar-tjej!!! Hon är helt suverän. Kom ut på stigen precis där jag kommit ut tidigare. Och Axel, han kom först när vi var ute på vägen…

Vad kan man lära av detta, Robin…

1. Dela upp spåret, ”slut” efter varje apport
2. Han kan :)

Vad kan man lära av detta, Asta…

1. Snitsla vägen ut
2. Lita på henne
3. Spåra mer i mörker – en hisnande upplevelse – men ta andra pannlampan för att undvika ”elavbrott” :)

Stockholm – sedan lydnad och bruks

Det blir Stockholm – trots att det trasslade till sig med anmälan… För nu ska vi visst vara anmälda :)))

Robin – liten har blivit stor

Sedan blir Robin 2 år i början av januari och då vill jag satsa mer helhjärtat på lydnad och bruks. Lydnad för att det är så himla kul och bruks för att det också är så himla kul. Vill köra både spår och sök framöver. Sedan vill jag göra anlagstestet i vallning. Robin hade helt klart anlag för vallning, men vi gjorde aldrig testet. Vore kul att om fler med vita herdehundar gjorde vallanlagstest för att se hur mycket vallanlag som finns kvar i rasen.

Oj, det är så mycket jag vill… Barmarksdrag, prova IPO och specialsök står också på önskelistan.

Utställning och lydnadsträning

I lördags ställde vi ut på Växjös internationell utställning – skönt med hemmamatch :) Tio vita herdehundar var anmälda och åtta var på plats. Det blev en repris av förra årets final, Strandkungens Cinzia mot Robin i finalen och vi blev BIM – igen… Grattis Charlotte, men nästa år tar vi er ;)

Barvestad’s Rockin Robin – Växjö 2011-11-05
Excellent, 1:a ukl med ck. 1:bhkl, CERT, CACIB, BIM

I dag har vi varit och tränat lydnad med bästa Dorn och Susanne Josefsson, stort tack. Tänk vilken ovärderlig hjälp det är att ha några extra kritiska ögon på sig. Hade aldrig kommit på varför Robin ibland (ganska ofta) sätter sig så långt bak vid min sida – och tänk vilken ”enkel” lösning det fanns på problemet. Även om många kanske skulle tycka att det är detaljer så tycker jag att tex fria följet, som kändes väldigt bra redan tidigare, känns suveränt bra nu och säkrare! Jag vill ju gärna sikta högt eftersom jag känner att det finns sådan potential i Robin. Bara tiden räcker till…

Och tänk förresten att han valde apportbocken framför bollarna i väskan, bollgalningen – ett hallelujamoment ;)

På begäran ska jag försöka filma fria följet, men det får bli nästa helg. Nu är det becksvart innan man ens hunnit börja tänka på hemgång.

Lite skönt 50-tal

Hittade lite sköna 50-talare. Vita film- och hjältehundar…

Kelly and Me (1957). Skön 50-talsaffischer och lobby card.

Timber Fury, 1950. Zoro The Wonder Dog Lobby Card finns på E-bay. (Fast jag undrar just vad de gjort med den asiatiska mannens ansikte…)

Fangs of the Artic, 1953

Northern Patrol, 1953

Och så Walt Disney’s Corky and the White Shadow.