Älg, älg, älg!

Idag på vår lunchpromenad kom vi i närkontakt med en naturen ännu en gång :) På väg över ett kalhygge stelnar Asta plötsligt till framför mig och gör sig beredd på att rusa iväg. Ropade NEJ och hon stod kvar – väldigt intresserad. Jag såg ingenting men misstänkte skarpt att det var något vilt i närheten. Tittade mig omkring för att se vad det är – en stor älgko står helt stilla och stirrar på oss bara 20-25 meter längre bort. Så börjar hon sakta rör sig bort för att återigen stanna. Asta står helt stilla och jag berömmer henne… Efter en kort stund fortsätter jag gå, i riktning mot där älgen stod och funderar på om jag ska ge Asta ett varsågod. Då ser jag i ögonvrå något som rör sig. Det är två älgkalvar som just börjat trava efter sin mamma. De måste alltså ha stått precis bredvid oss… Är man helt blind eller?! Asta hade inte en tanke på att sätta efter de där stora djuren, med tanke på att de var så pass nära. Henne fick jag till sist kalla på efter det att jag beundrat skogens konungars makliga sortir.

Nu vräker regnet ner och någon quick-fix-träning inför morgondagen är bara till att glömma, det hade nog ändå inte funkat?! Men, vi suger på det tills imorgon bitti. Hade jag bara tänkt på att hönan skulle vara sin första vecka på hunddagis samtidigt då hade jag aldrig anmält oss…